Jag längtar alltid någonstans, alltid efter någon, oftast väldigt många, typ jämt.
Men vet ni varför?

Bara för att alla är så himla underbara och alla får mig att må så bra, jag älskar er för det.
I detta jobbiga som jag befinner mig just nu så är jag så himla tacksam och helt överväldigad av hur alla ställt upp bara med att finnas där, och låtit mig veta att ni bryr er.
Alla sms, kommentarer på bloggen och bilddagboken, telefonsamtal och mail, jag vet inte hur många glädjetårar jag gråtit bara för att jag är så glad att jag har er.

Allting verkar gå framåt just nu. Värderna blir bättre och pappa piggare. Igår var jag och lillasyster hos honom på sjukhuset i över 3 timmar. Miljön och alla människor gör mig så ledsen och nedstämd, men att få vara med pappa och se honom pigga på sig är så skönt. Idag har pappa vart på sjukhuset en vecka, och han skall inte få åka hem denna veckan iaf. Men om proverna imorgon också visar på tillfriskning så ska jag försöka åka hem till helgen.
Jag har en envis förkylning också som jag hoppas skall släppa, men det känns som det minsta problemet just nu.

Nu vill jag bara att pappa blir frisk så jag kan åka hem till vardagen, jobbet och det där vanliga stöket ni vet.. Det där som gör att man kan känna trygghet och lugn. Det gör så ont i magen och hela kroppen att vara rädd och orolig dygnet runt.

"Hope" heter pappas Willow Tree-ängel som han fick av mig och har bredvid sin säng på sjukhuset. Och det är precis vad jag är fylld av nu. Hopp hopp hopp

Det klart att allt blir bra, annars går det ju inte.

Jag måste bara igen säga tusen tack. Vilken konstig slump att sist jag skrev var jag så lycklig och glad och bara på nån dag har världen vänts uppochner. Men precis som i sången så finns ni där jämt, i de bästa stunderna i livet och i de värsta. Jag vet att jag alltid kan räkna med er, och jag vet att ni vet att jag finns här. Usch för några dagar sen grät jag glädjetårar för alla skrev så fina saker. Idag rinner floder av sorglighetstårar men det finns en gnutta glädje för jag vet att det finns stjärnor som finns här och stöttar mig och delar känslorna vad som än händer. I love you for that..

Usch buch.. Imorgon åker jag hem till Växjö. Pappa har blivit svårt sjuk och ligger på sjukhus..
Jag längtar hem jämt jämt JÄMT! Varför ska något sånt här behöva hända innan man har möjlighet att åka och träffa sin familj och sina vänner. Jag har inte varit hemma där sen i januari.
Det som är så dumt är att nu när biljetten är bokad och allt ordnat så har jag en stor klump i magen från att åka härifrån från min Matte, vårt hem och min vardag. Jag är rädd för vad som väntar.. Ovissheten är den värsta känslan som finns i hela världen tror jag. Man är maktlös, livrädd, ledsen, orolig, illamående...

Livet suger verkligen ibland, men motgångar gör oss bara starkare vill jag tro.
Imorgon får jag förhoppningsvis träffa bästa Therese några timmar på perrongen i Linköping, det kommer kännas toppen att få träffa dig en snutt. Sen har jag äntligen landat hos min familj+till och med älsklingmormor är där. På söndag tar jag med min lillasyster och åker ner till pappa. Där stannar jag tills allting ordnat sig.
Vi ska bo hos min Lovve nån natt iaf, ska bli så roligt att få träffas igen, men att det ska bli under dessa omständigheter är fruktansvärt..
Buhuuuuuuuu. Nu biter jag ihop. Detta ska bli bra! Nu är jag bara storasyster för Sophie, Johan och Tommy och jag ska vara stark för deras skull. Och för pappi, jag tror att han blir bra. Det måste bli så!

Hoppet är det sista som överger människan :)

Efterhand jag bara hitta på ord gick det upp för mig hur många människor som faktist får mig att känna mig stark, motiverad och omtyckt jämt, varje dag. Jag önskar jag bara kunde kasta ur mig mina feelgoodmoments till dem som verkligen behöver det. Det jag iaf kan göra är att visa att jag bryr mig och alltid finns här.

Detta skrev jag i förrgår men orkade inte lägga upp det men idag skrev Emelie i min bilddagbok:
"Åhh, jag blir så glad av dig Helena! Du finns alltid i mitt hjärta ska du veta :) du gör alla på så bra humör."
Jag höll nästan på att börja gråta, för att jag blev så glad såklart. Ni gör mig glad jämt och jag blir glad av att bara veta att ni har det bra där ni är allihop. Jag saknar er som inte finns här i närheten..

Tack alla vänner för att ni finns!

Och föresten lilla ALMIS har tittat ut och hon är helt underbart söt. Jag längtar efter henne och på torsdag ska Maddis, jag och Almis umgås igen. Imorgon tänker jag vägra vara sjuk, det känns som att febern är borta nu. Jag och bokat in en slingtid med Thea och det blir skönt med en upppiffning i höstmörkret. Haha klitchigt. Sen jobba igen, det ska bli skönt att få rutin igen, orka palla vara sjuk... NEJ!

Idag har Matte grillat fläskfilé och det var såååå gott, knulla mun som Moa skulle sagt. ;) Sen fick jag ett ryck av min sjukdom och bestämde mig för att baka en kladdkaka med vit choklad i. Jag satt på golvet och tittade in i ugnen för att den inte skulle bli bränd, reaktionen på att ta ut den kom dock av en bränd lukt ändå.. Suck, varför älskar jag att baka? Och varför inser jag aldrig att det inte är min grej? Hahah, hur fasen lyckas man?

Nu kollar jag på Idol, vilket toppenprogram. :) Sen blire nya deckarserien som verkar toppenäcklig, Wärn heter hon nog den där nya tuffingen. Älskar hösten med alla serier!

Ha en trevlig vecka godingar! :) XO XO

Haha, här kommer det, det efterlängtade inlägget ni tjatat om! Förmoglien med besvikelse, haha.

Just nu sitter jag på jobbet och det är väldigt lugnt.
I Fredags kväll jobbade jag till 22 sedan kom jag hem och Matte hade gjort egna biffar (han är grym på det!), pommes och bearnaisesås. Vi åt och såg på en dålig film.. Jättemysigt :D
Lördag var det bara till att upp å jobba. Efter det så blev det tårtfix. Nu ska jag berätta om den..

En dag på jobbet satt Moa och jag och prata strunt mellan samtalen, som vanligt. Vi kom in på tårtor (inte helt oväntat!) och Moa sa att hon ALDRIG?? hade ätit banan och chokladpuddingtårta. OMG!
Vi babbla vidare och kom in på att hon fyller 25 snart (IDAG!) och jag bestämmde mig för att göra denna underbara tårta till henne då.
Sagt och gjort. Igårkväll stod jag hemma i mitt minimala kök och greja för fullt. Sofie satt och titta på och skratta mest åt mitt oorganiserade tårtfix.. Det var bara ett problem. Tårtan ville ju provsmakas redan då på kvällen hade jag tänkt på över en vecka nu, det kommer vara ett stort hål i tårta av provsmak. Hur ska vi lösa detta?
Jo igår när jag satt på jobbet ramla poletten ner. Jag rita hur jag mena på ett papper och gick och fråga en kollega vad det heter som bilden föreställde. Duktig som jag är på att rita så förstod han direkt: "Det är ju en PACKMAN!" Yes, där har vi det!
Så blev det. Världens snyggaste tårta. En rosa Packmantårta med silverkulor till ögon, orangea grodor som den äter och geléhallon och godis runtomkring. På Packman står det såklart Moa 25. :)
Det gör inget att tårtan ser ut att vara till en 7åring för Moa älskar mig ändå.

Igårkväll efter tårtfixet spelade Matte, jag, Einar och Sofie Alias.
Helle: "Det är ett ord som hur, när, varför..."
Sofie: "Vart?" Helle hör Var.
Helle: "Jajaja och sen ett till ord.. ehm typ Ulf fast på fornsvenska... och ett djur istället"
Sofie ser ut som ett frågetecken. Sen kommer det : "ULV!"
Helle: "Jaaa och sen sätt ihop orden!!!"
Sofie jättelycklig: "VARTULV"
Åååååå suck.

Ikväll efter jobbet ska vi till Sofia och fira hennes födelsedag lite för tidigt. Det blir mysigt det!
Ha en fortsatt trevlig helg som kunden sa till mig alldeles nyss, haha.

Hejdå, en vacker dag ska jag skriva ett roligare inlägg men nu har jag ingen fantasi kvar :)
Bild på tårtan kommer snarast när orken återvänder.