Jag måste bara igen säga tusen tack. Vilken konstig slump att sist jag skrev var jag så lycklig och glad och bara på nån dag har världen vänts uppochner. Men precis som i sången så finns ni där jämt, i de bästa stunderna i livet och i de värsta. Jag vet att jag alltid kan räkna med er, och jag vet att ni vet att jag finns här. Usch för några dagar sen grät jag glädjetårar för alla skrev så fina saker. Idag rinner floder av sorglighetstårar men det finns en gnutta glädje för jag vet att det finns stjärnor som finns här och stöttar mig och delar känslorna vad som än händer. I love you for that..

Usch buch.. Imorgon åker jag hem till Växjö. Pappa har blivit svårt sjuk och ligger på sjukhus..
Jag längtar hem jämt jämt JÄMT! Varför ska något sånt här behöva hända innan man har möjlighet att åka och träffa sin familj och sina vänner. Jag har inte varit hemma där sen i januari.
Det som är så dumt är att nu när biljetten är bokad och allt ordnat så har jag en stor klump i magen från att åka härifrån från min Matte, vårt hem och min vardag. Jag är rädd för vad som väntar.. Ovissheten är den värsta känslan som finns i hela världen tror jag. Man är maktlös, livrädd, ledsen, orolig, illamående...

Livet suger verkligen ibland, men motgångar gör oss bara starkare vill jag tro.
Imorgon får jag förhoppningsvis träffa bästa Therese några timmar på perrongen i Linköping, det kommer kännas toppen att få träffa dig en snutt. Sen har jag äntligen landat hos min familj+till och med älsklingmormor är där. På söndag tar jag med min lillasyster och åker ner till pappa. Där stannar jag tills allting ordnat sig.
Vi ska bo hos min Lovve nån natt iaf, ska bli så roligt att få träffas igen, men att det ska bli under dessa omständigheter är fruktansvärt..
Buhuuuuuuuu. Nu biter jag ihop. Detta ska bli bra! Nu är jag bara storasyster för Sophie, Johan och Tommy och jag ska vara stark för deras skull. Och för pappi, jag tror att han blir bra. Det måste bli så!

Hoppet är det sista som överger människan :)