7 januari 2008 - Lost
Har du nån gång kännt att tiden hinner ikapp dig, att tiden plötsligt bara stannar upp och du känner "WATTA HELL AM AJ DOING?" I´m so Lost.
Ibland känner jag (precis som alla andra) att jag bara vill vrida tillbaka tiden, inte för att jag inte tagit till vara på saker som hänt utan mer för att allting var så mycket enklare. Inga jobbiga svåra val stod framför en, åtminstone ingenting som kunde påverka hela livet. Livet kunde leka hur som helst för man visste att det kommer en morgondag som är lika oseriös som denna dag där man kan ställa allting tillrätta. Plötsligt nu är allting så allvarligt, varje sak kan påverka hela mitt liv.
Jag vill så mycket men jag vet inte vart jag ska börja, hur ska man veta?
Idag skulle jag ha gjort någonting jag längtat efter nå grymt. Matte och jag hade planerat skoterutflykt. Vi skulle börja morgonen med att kliva upp tidigt för att ha hela dagen på oss. Vi skulle baka scones och äta mysfrukost samtidgt som vi värmde oboy och packade korv och bröd (som vi ändå aldrig lyckas grilla pga ditt och datt). Så blev det dock inte. Istället ringer hemtelefonen kl 7.40 och Matte kutar ner i sömnen för att svara. Jobbet kallar men jag sa nej nej nej inte idag! De lyckas ge mig dåligt samvete och en kort stund efter de ringt, och lagt på, så skuttar jag ner för att ringa och säga att okey, fine I´ll be there. Dagen gick och vädret var hemskt så det var helt enkelt inte meningen att jag skulle få göra det jag längtat efter...
Vad är meningen då? SUCK. Jag önskar någon kunde komma och killa mig under fötterna och säga "kom här så ska jag visa dig din rätta väg som kommer leda dig till motivation och inspiration. bla bla"
Therese du är klok, give me some advice! Du kanske är den enda som läser detta och det är bra, för jag skriver mest av allt till mig själv för att ventilera mig och försöka få inblick i vad jag vill göra. Jag vill också bara dra iväg till Irland och bli lycklig, eller med Ellen raka vägen till Bangkok för att förverkliga en dröm. Eller som Emelie och sticka ensam till USA.. Ni är så bra!
Varför känns allting så svårt?
Nåja, jag gråter inte. Jag vet att allting kommer bli så bra till slut, men jag är en sån där som inte vill vänta. Jag vill att saker ska hända nu nu nu! Kanske kommer allting kännas bättre när jag kommer hem till Växjö, och Blekinge. Jag längtar verkligen hem.
Ibland känner jag (precis som alla andra) att jag bara vill vrida tillbaka tiden, inte för att jag inte tagit till vara på saker som hänt utan mer för att allting var så mycket enklare. Inga jobbiga svåra val stod framför en, åtminstone ingenting som kunde påverka hela livet. Livet kunde leka hur som helst för man visste att det kommer en morgondag som är lika oseriös som denna dag där man kan ställa allting tillrätta. Plötsligt nu är allting så allvarligt, varje sak kan påverka hela mitt liv.
Jag vill så mycket men jag vet inte vart jag ska börja, hur ska man veta?
Idag skulle jag ha gjort någonting jag längtat efter nå grymt. Matte och jag hade planerat skoterutflykt. Vi skulle börja morgonen med att kliva upp tidigt för att ha hela dagen på oss. Vi skulle baka scones och äta mysfrukost samtidgt som vi värmde oboy och packade korv och bröd (som vi ändå aldrig lyckas grilla pga ditt och datt). Så blev det dock inte. Istället ringer hemtelefonen kl 7.40 och Matte kutar ner i sömnen för att svara. Jobbet kallar men jag sa nej nej nej inte idag! De lyckas ge mig dåligt samvete och en kort stund efter de ringt, och lagt på, så skuttar jag ner för att ringa och säga att okey, fine I´ll be there. Dagen gick och vädret var hemskt så det var helt enkelt inte meningen att jag skulle få göra det jag längtat efter...
Vad är meningen då? SUCK. Jag önskar någon kunde komma och killa mig under fötterna och säga "kom här så ska jag visa dig din rätta väg som kommer leda dig till motivation och inspiration. bla bla"
Therese du är klok, give me some advice! Du kanske är den enda som läser detta och det är bra, för jag skriver mest av allt till mig själv för att ventilera mig och försöka få inblick i vad jag vill göra. Jag vill också bara dra iväg till Irland och bli lycklig, eller med Ellen raka vägen till Bangkok för att förverkliga en dröm. Eller som Emelie och sticka ensam till USA.. Ni är så bra!
Varför känns allting så svårt?
Nåja, jag gråter inte. Jag vet att allting kommer bli så bra till slut, men jag är en sån där som inte vill vänta. Jag vill att saker ska hända nu nu nu! Kanske kommer allting kännas bättre när jag kommer hem till Växjö, och Blekinge. Jag längtar verkligen hem.
I won't cry for yesterday, there's an ordinary world
Somehow I have to find.
And as I try to make my way, to the ordinary world
I will learn to survive
Kommentarer
Postat av: Therese
Helle, jag vet hur du känner dig! Innan jag fick erbjudandet att åka hit till Dublin, hade jag panik sedan mitten av trean i gymnasiet. Alla skulle ju åka iväg och göra spännande saker, men jag då? Vad sjutton ska jag hitta på? Ringer i panik till mamma, och allt hon säger är: "Therese, ta det lugnt. Jag vet att det här kommer ordna sig av sig självt för dig. Du kommer inte behöva anstränga dig!"
2 veckor senare ringer dom från IBM till Andreas.
Så, vad jag menar Helle, är att ta det lugnt! Du kommer att få resa och uppfylla dina drömmar! Du har hela livet på dig! Saknar dig! Kram Therese
Trackback
