Det var med sorgsenhet vi lämnade mamma och dem idag för en resa norrut. Jag hade velat stanna längre, nu vet jag ju inte alls hur länge det kommer dröja tills nästa gång vi ses..
Efter ett par mysiga dagar i Hannäs så är vi nu i alla fall tillbaka i Bergvik efter 5,5 timmes bilfärd.

Under dessa dagarna hos mamma så har vi fixat i huset. Burit ner våra möbler och prylar från lägenheten och gjort ett fint gemensamt hem, i alla fall en god början. Jag bytte gardiner i 5 fönster och hängde upp ett dussin tavlor, slet ner minst lika många. Det är på både gott och ont att ha en inredningsintresserad, envis, målinriktad dotter i huset! Resultatet av mina pådrag blev dock bra och både mamma, Conny och alla barn, hundar och katter vart nog nöjda. Jag hade velat stanna mycket längre och pysslat men tyvärr kallar arbetsintervju (som kommer gå åt katten!), p-stavsbyte, arbetsförmedlingen och bilbesiktningen. Därför var vi tvugna att åka.

Jag undrar om jag någonsin kommer kunna sitta fast, stilla på en plats och känna mig riktigt trygg och hemma igen. Vart jag än är så känner jag mig inte helt hemma, förmodligen kommer det aldrig bli så igen heller med tanke på den utspridning jag har på dem som betyder allra mest. Blekinge, Småland, Östergötland och Hälsingland. Allt är lite hemma, och kanske mitt alldeles egna riktiga hem måste skapas av mig själv och mitt hjärta.

Livet är inte lätt, och det har ingen någonsin sagt till mig heller. Ändå är det som om jag bara går och väntar på att saker ska hända åt mig och allt bara ska bli perfekt,.

Nu ska jag lägga mig ner lite i vår lilla 90cm hårda säng, just nu känns det som det behövs en såndär gråt-tänkare-förvirrings-minut.
i miss you, XO XO